Fia eller ormar och stegar: vilket är egentligen ett spel?

Hälften av gångerna kommer de i samma låda. Samma kvadratiska spelplan, samma enda tärning, samma fyra färgade pjäser, ofta tryckta på varsin sida av ett och samma vikbara ark. Familjer behandlar dem som två smaker av samma sak.

De är inte alls samma sak, och skillnaden är värd att förstå innan du väljer ett av dem att spela med någon.

Testet

Här är frågan som skiljer dem åt: har du någon gång under spelet ett val?

I ormar och stegar, nej. Du slår, och det finns exakt en sak som händer sedan. Din pjäs flyttar så många rutor. Landar den på en stege åker du upp, landar den på en orm åker du ner. Du bestämmer aldrig någonting. En mycket bra spelare och en person som aldrig har sett spelplanen förut vinner lika stor andel av partierna över tid.

I Fia, ja. Du slår, och sedan väljer du vilken av dina fyra pjäser du ska flytta. Det enda valet, upprepat femtio gånger per parti, är där spelet finns.

Varför det betyder mer än det låter

Ett spel utan beslut är inget dåligt spel. Det är en annan sorts sak – närmare att titta på ett lopp än att springa det. Det har verkliga användningsområden.

• Mycket små barn kan spela det på riktigt. Det finns ingen strategi att vara sämre på, så en femåring är en verklig motståndare för en vuxen.
• Ingen kan få skulden. Att förlora är aldrig någons fel, vilket håller stämningen vänlig.
• Det är kort. Ett parti tar några minuter utan någon betänketid.
• Alla kan spela samtidigt som de gör något annat.

Ett spel med beslut kräver mer och ger mer tillbaka. Fia har stunder där du ser rätt drag och tar det, och stunder där du tar fel drag och ser det kosta dig elva rutor senare.

Vad Fia faktiskt kräver av dig

Valet låter litet tills du ser vad som hänger på det.

En ensam pjäs kan slås ut och skickas tillbaka till start. Två av dina pjäser på samma ruta bildar en spärr som ingen kan passera. Så varje kast är egentligen en fråga om risk: ska jag skjuta fram den här pjäsen i det öppna, eller ska jag samla ihop?

Det vanliga misstaget är att sprida ut alla fyra pjäser jämnt runt spelplanen. Det känns som framsteg på fyra fronter. I själva verket är det fyra separata mål, inget skyddat, och en enda otursam period gör allt ogjort.

Spela Ludo Jim i tjugo minuter så känner du mönstret – partierna du förlorar är oftast de där du hade pjäserna utspridda och ingenting som skyddade någonting.

Vad ormar och stegar egentligen gör

Spelplanen är designad, även om spelandet inte är det. Den långa ormen nära toppen finns till för att ta någon som är på väg att vinna och släppa ner den nästan till början. Det är ingen slump i layouten, det är hela poängen med spelet.

De ursprungliga versionerna av spelet var moralisk undervisning – stegarna var dygder, ormarna var laster, och budskapet var att en enda dålig handling gör mycket gott ogjort. Den moderna spelplanen behåller formen och hoppar över predikan.

Att veta det ändrar hur spelet känns. Frustrationen nära toppen är designen som fungerar, inte spelet som är orättvist.

Snakes and Ladders Jim använder den vanliga spelplanen med hundra rutor, med den ormen på plats.

Vilket du ska spela

Välj ormar och stegar när poängen är att umgås med någon snarare än att tävla – små barn, ett parti medan ni pratar, något att fylla fem minuter med.

Välj Fia när du vill att utgången ska betyda något. Fyra vuxna som spelar Fia ordentligt är en riktig tävling, och den som vinner flest partier under en kväll är inte den som slog bäst.

Ett rättvist sätt att avgöra frågan

Spela tre av varje. I partierna med ormar och stegar, lägg märke till hur ofta du hade något att tänka på. I partierna med Fia, lägg märke till hur ofta du stannade upp innan du flyttade.

Den pausen är skillnaden. Allt annat med de två spelen – spelplanen, tärningen, pjäserna – är samma kostym över två mycket olika saker.